Ta mig tillbaka
Jag faller. Jag faller. Jag faller. Jag ser inte botten. Det är tomt. Ett stort hål.
Jag kände mig Stark för ett tag sedan. Jag stod upp för mig själv. Det fick jag sota för. Jag försökte resa mig för att sedan gå rakryggad. Men fick spark efter spark som fick mig att falla ännu längre. Det tog stopp. Fallet va hårt. Tårarna tog över
mina dagar och mina nätter.
Kan inte ens se mina barn i ögonen o säga att jag är stark för dom. Jag försöker om och om igen. Men jag glider tillbaka ner i det mörk. Mörkret blir bara mörkare för att mina barn blir påverkade. De två jag älskar mest av allt. De två som får mig att
älska en del av livet. För det är dom som är den delen av livet. Hela min värld. Men ändå hamnar jag här.
Jag vill fly. Jag vill bort. Bort från allt. Tänk om jag bara kunde få ta mina barn och försvinna för ett tag. Komma tillbaka och börja om helt. Få vara den jag va för en liten stund sedan. Vara den där starka och glada mamman som hoppar runt
och sjunger med sin falska röst där barnen ber mig sluta sjunga för att sedan skratta åt hur hemskt det lät. Den mamman saknar jag att få vara. Tänker då tillbaka till påskhelgen då jag bröt rutinerna. Då jag tog på barnen deras overaller
och rusade ut i snön för att åka pulka i samma stund som jag precis hade sagt "nu är det dags o gå o sova". Det va en av mina bästa kvällar.
Sommardagarna vi har legat här ute på gräsmattan och kiknat av skratt.
TA MIG TILLBAKA !!
Jag lovar att jag försöker vareviga dag. Tänker att idag är det våran dag. Men jag raserar det lika fort. Jag faller igen för att energin inte räcker till, till de finaste jag har.
Ibland saknar jag att någon fanns där och fångade mig när jag höll på att falla. Som fångade mig innan jag slog i backen.
Men jag är evigt tacksam för att jag har de som finns där för mig och försöker stärka mig.
Ikväll/natt behövdes det! Tack bästa ni för att ni finns i mitt liv ! Jag älskar er!
